januari 30, 2012

Om det där utseendet

Det är ju ändå lustigt att vi bryr oss så mycket om utseende. Något som kommer och går, som är under ständig förändring. För det är väl meningen? Att vi ska förändras. Att vi inte ska stå fast och stampa i samma spår hela livet. Varför skulle kroppen inte hänga med i den förändringen som resten av min person gör? Vi skäms över de gråa som dyker upp i håret, över kråksparkarna och över de extra kilo som kan komma med åldern. Vi kämpar och kämpar för att gå tillbaka till där vi var när vi var runt 20, vår storhetsperiod. Ah... va fantastiska vi var då! Oövervinnliga, snyggast, roligast... Eller? Är den inte minnesbilden av oss vi förhöjer. För när jag tittar på bilder på mig själv från den tiden, eller tom yngre, så slår det mig att det jag ser nu är inte vad jag såg då. Jag var en vacker kvinna som hade något att komma med. Men såg jag det då? Nej! Jag var för upptagen med att inte vara nöjd med mig, bara det där vore lite mindre, bara jag fick på mig jeansen från nian, bli lite bättre på, lite mer,, lite mindre... osv.

Då slår det mig, om jag ser tillbaka och tycker att det var så sjukt dumt att vara så självkritisk då, när jag var bra, vacker, ok.Hur kommer jag se tillbaka på den jag är idag om några år? Antagligen så kommer jag tänkta precis samma sak: Vad höll jag på med?

För några år sen bodde jag med två kompisar, och kampen med utseende kom upp. Efter att ha pratat om det en stund kom vi fram till att vi inte skulle ha speglar i huset. Vi hade en liten badrumsspegel till ansiktet bara. Vi var tvungna att fråga varann om hur vi såg ut, och svaret var ofta mindre kritisk än vi själva tittat oss i spegeln. Det året var ett år jag jobbade mycket med min självbild, mest pga att jag inte var upptagen med att kritisera mitt eget utseende. Jag tog mig förbi bruset. Dessutom tittade jag inte på TV eller lyssnade på radio särskillt mycket. Så reklam såg jag väldigt lite av. Jag bodde bland människor som var en inspiration i sättet de såg världen på. Vi var upptagna med att ha kul, jobba volontärt, och diskutera allt mellan himmel och jord. Jag kände mig fri.

Även om vi vet att skönhetsindustrin inte är ute efter vårt bästa, så tar vi gärna deras råd. Företag hittar på nya komplex åt oss, som dom så snällt har hittat lösningen på. Riktigt praktiskt. Tack snälla skönhetsindustrin!
Vi kvinnor får hela tiden pikar över hur vi ser ut och inte ser ut. Vi blir prisade om vi bryr oss om vårt utseende mer än insidan. Vi hålls upptagna med speglar omkring oss. Hur mycket reklam handlar om hur fel det är att inte vara allmänbildad jämfört med hur mycket som handlar om de perfekta ögonfransarna?
Jag visste inte att jag var fet, att mitt hår var för lockigt eller att  mitt leende inte var perfekt. Inte förrän jag började bli påverkad av media och andras förväntningar.

Så, vad är lösningen?
Älska mitt eget utseende? Ja, kanske det. Men det är svårt att aktivt titta på sig själv och säga UNDERBART! Nej, det löser inte problemet med vår fixering. Om vi står framför spegeln för att kritisera eller för att försöka älska det vi ser gör ingen skillnad i tid. Det är slöseri med tid!

Nej, jag tror på att att skita i det. Ta bort spegeln. Sluta slösa tid på att försöka gilla utseendet, sluta ge det för mycket tid. Jag har fortfarande inte mycket till övers för speglar. Även om jag gillar att klä upp mig, fixa mig, så är det under mina egna premisser, och vill jag skita i det så skiter jag i det!

Är det lätt? Nej, jag har övat i några år och övar fortfarande. Jag övar på att inte ta för lång tid på att stå framför spegeln. På att inte ifrågasätta om jag har tillräckligt platt hår, mage eller tillräckligt små porer. Istället ifrågasätter jag om jag ska ha så mycket smink, om jag ska använda plattången alls? Jag övar på att inte påverkas av andras intresse för sitt yttre. Jag på att göra det jag vill göra, inte det jag tror förväntas av mig eller krävs. Om kompisen har 20 ögonskuggor och sminkar sig en timma, istället för mina 10 min så vill jag inte påverkas av det.

Jag tror på att det som tystas ner, det dör till slut.
Jag blir mer säker på mig själv med åldern. Jag vill aldrig bli den där 20åringen igen. Jag är Marcela, snart 35, med gråa hår och en mjuk gosig mage, en säkrare och klokare person än den där 20åringen. Hon får gärna vila nu, hennes tid är förbi. Min tid är nu, tid att vara fri och fokusera på annat än mig själv. Heja mig!



Inga kommentarer: