januari 05, 2012

Att göra mer än man tänkt sig.

Jag har tidigare berättat om min relation till stress. Jag klarar den dåligt. Jag har varit stolt över hur bra jag är på det, att hålla många bollar i luften och annat bra man kan skriva på CV:n. Men sen kom väggen och satte stopp för det.
På jobbet, där jag bara har mig själv att tänka på kan jag klara den en stund. Bara jag vet att jag sen får en paus från det brukar jag hålla ut ett tag. Men hemma, där jag ibland försöker lyssna på flera samtidigt, göra en sak och lova en till, då kan det gå sämre.
Jag läste Underbaraclaras inlägg om att vara effektiv. Det fick mig att tänka på gårdagen.
Igår kväll fixade jag kvällsfika, jag bakade scones. Jag har en tidsplan som alltid funkar bra med scones. Det är att under tiden sconesen är i ugnen så sätter jag på tevattnet, plockar undan bakgrejer, och tar fram det som ska dukas fram. Då blir scones och teet färdigt samtidigt, allt är precis lagom varmt att ätas/drickas!

Men igår grusades planeringen med några frågor som ställdes samtidigt som hundarna skulle ha mat, ett barn skulle vara med och baka. Detta kan ses som något enkelt att hantera. Men en redan trött Marcela har låg stresströskel och  det lilla enkla att hälla tevatten i en kopp blev istället att jag hällde vattnet i teburken. Nu är alltså all te förbrukad.
Vad har vi lärt oss nu då? Jo, effektivitet tar slut på det goda!

Det handlar inte om att jag gjorde väldigt starkt te i en burk egentligen. Det handlar om att jag alltid förväntar av mig själv att jag ska klara saker, andra gör ju det! Ingen annan blir stressad av att baka scones och prata med två andra samtidigt, kom igen!

Kanske låter det för mycket att fundera över? Det handlar ju om småsaker. Men det är i småsakerna det börjar. Alla dessa "klart jag kan" och "jag borde" eller "om andra kan så kan väl jag" -tankar är tänkta som pepp för mig, att ge mig den där lilla extra sparken i baken att fixa nåt. Men sorgligt är vad det är, för att det gör är att ge mig skuld och skam. O då får jag gå och tänka på det med. Mer tankar, mer skuld.

När allt jag behövde göra var att säga "Nej, det orkar jag inte. Det kan vänta".


Inga kommentarer: