Ska jag...?

Det är klart mer spännande att söka jobb så här års!
Såg den här annonsen idag, "TOMTE SÖKES".

Som gjort för mig!
Var är mitt skägg nu då?!

Jag är redo!

Ack, du ljuva morgonstund!

Jag älskar mornar. Jag blir sådär otroligt mysnöjd av att öppna ögonen och se att det är morgon. (Eller ja, under vintertid får man nöja sig med att öppna ögonen, för man ser ingen skillnad mellan morgon och dag, det är kolmörkt vilket som!)
För det bästa som finns är att somna om! Få saker är så sköna! Det är meningen med hela morgonen, om du frågar mig! Somna om, minst en gång, det är grejer!

Jag vaknar av sambamusik och en sensuell kvinnoröst som sjunger om hur underbart livet i Brasilien är. Det är glädje och förståelse. Jag försöker ignorera henne men det blir svårt. Hon sjunger nämligen högre och högre och till slut gör det ont i hela kroppen av hennes sång. Kroppen morrar men jag vet inte var kvinnan är och varför hon sjunger så högt. Vad vill hon?
Men hon är inte ute efter mig, hon är ute efter min man.
Det är inte bara jag som är morgontrött i den här familjen.
Jag har en väldigt trött man, med en brasiliansk samba som larmsignal på sin mobil. En samba han gärna ignorerar ett par gånger på morgonen. Jag hatar hans ringsignal. Den där kvinnan måste bort!
Han går upp och jag lyckas somna om. Väcks igen av en puss på nacken, och kärleksorden:
"Jag har inte rastat hundarna". Det är en timma kvar tills jag måste upp. Skönt, gosar in mig under täcket och somnar om.
Arvid vaknar, springer in till sovrummet, frågar av nån anledning om han får gå ner till TVn. Jag grymtar nåt som låter jakande. Han springer ner.
Hund nummer ett kommer in i sovrummet, hoppar upp på sängen, landar på min mage. Jag vill flytta mig så jag kan andas, men jag kan inte röra kroppen.
Jag är trött trött. Borde jag gå upp? Kanske, men kroppen kan inte lyda, jag har glömt hur man gör. Ska blunda igen men kommer på att jag redan blundar. Jag har inte viljestyrka att öppna ögonen ens. Lugn....
"HEEEJ!"
Jag: Höh?
Arvid? Jag ville inget, jag ville bara säga hej.
Jag: Hej....Jag sover.
Arvid: Jag ska klä på mig!
Jag: mffmrnnmm...

Arvid springer in till sitt rum och letar kläder. Han har något i sin kropp som gör det omöjligt att vara tystare än en hjord gnuer som jagas av en ilsken drake över ett parkettgolv. Under tiden han klär sig leker han explosioner och kraschar. Älskade unge!
Nej, det tänker jag inte, men jag försöker lugna ner hjärtat som stressklappar av vrede och frustration över att inte orka ropa "Tystnad!"
Jag blundar igen.
Får en obehaglig känsla av att någon tittar på mig. Öppnar ögonen. Hund nummer två har sin nos 2 cm från mitt ansikte. Hon säger inget, hon rör sig inte. Hon stirrar intensivt i mina ögon med en blick som får mig att förstå att jag borde skämmas och dö, som vågar ligga kvar när viktiga saker som hundpromenade borde pågå. NU!

Jag: Moni, gå marsh...
Moni går inte marsh. Hon står kvar och stirrar. jag blundar. Hon kommer på att hon behöver skaka av sig min negativa inställning. Skakar sig. Drägeldusch på mig. Jag hatar hunddrägel.
Till slut går hon. Testar nervsignalerna igen. Nu kan jag röra mig. Tittar på klockan, fortfarande 45 min tills jag behöver gå upp. Sätter mig upp och försöker flytta på hunden som ligger på min mage. Prat hjälper inte. Inte ens med min mest bestämda Cesar Milan-röst kan jag få honom att flytta sig mer än 10 cm , fortfarande på mig. Han är frusen och trött, jag är varm och frustrerad. Han tycker vi passar bra ihop. Lyckas till slut flytta honom, tom tvinga honom att gå ner till Arvid. Åh, ensam i sängen igen, tystnad, andas! Ska..bara...blunda..
"MARCELAAA"
Klarvaken på en sekund undrar jag vad som hänt, brinner det? Äter hundarna upp varann???
Arvid: MARCELA!
Jag: Vad händer?
JAG BEHÖVER EN NÖTKNÄCKARE!
Ok, ingen fara, det är bara Arvid som har dagisvolymen på.
Jag: scchhhh...
Arvid: Marcela, kan du ta fram en nötknäckare till mig?
Jag: VA?
Arvid lägger en pistagenöt i min hand. Jag behöver hjälp att få upp den här nöten!
Jag: Är det viktigt att göra det nu?
Dum fråga!
Jag lovar att komma ner om en liten liten stund...

Jag ger upp och går upp. På två minuter är jag nere för att starta dagen med dessa otåliga varelser jag kallar familj.
När jag kommer ner är Arvid inne i barnprogram, nöten har han glömt.
Hundarna ligger och sover i soffan. Ingen märker att jag är där.

God morgon!

Kvinnan på bilden

Kvinnan på bilden heter Karin. Karin har en blogg. Jag älskar Karins blogg. Karin har även en webshop, den är full av fina saker! Jag diggar Karin!

Nu är det din tur! Klicka HÄR så får du möta Karin. Hon är smart som tusan, påhittig som få, kreativ som bara den, rolig som en hel tok!

Nu lottar hon ut bubblor. Det hade hon inte behövt göra för att hamna på min blogg, för det har hon gjort förr. Jag tycker kreativa, fantastiska människor som hon helt klart ska få leva på det dom gör bäst, skapa och inspirera. Därför tycker jag alla ska upptäcka henne. Hon gör sin egen grej, och den grejen är riktigt fin!
Heja Karin!

Den saknade skattjakten

Jag använder ju inte plånbok, det var ett tag sen jag slutade med det. Nu använder jag portmonä. Jag har två likadana, en svart och en röd. Jag trivs väldigt bra med mina två. Men...ibland söker jag upp bilder, som den här

eller den här

eller varför inte den här

(klicka på bilderna för källa)

och drömmer mig bort lite lagom sådär. Tänk om jag hade FLER! Dom är ju så fina!

Det finns bara en nackdel med portmonä.
När jag använde plånbok brukade jag gömma en tjuga nånstans. För nån gång kanske jag behöver en, och då kommer jag bli så glad när jag hittar den, den där dagen när jag glömt min påhittighet och omtänksamhet om mitt framtida jag.
Ofta blev det precis så, helt oförhappandes dök en tjuga upp när jag rensar bland kvitton! Då blev jag ju så glad och tänkte"Åh, sicken spjuver den där Marcelan är!".

Att bli börjad

Slut slut slut slut. I flera dagar har jag bara varit slut. Poff!
Tankarna krockar med varann och försvinner utan att avslutas. Kvar blir en förvirrad kvinna i en trött kropp.
Om man nu är slut, varför är man aldrig börjad? Det låter så mycket bättre och sundare. "Jag känner mig helt börjad". Då har man så mycket kvar!
Jag har tagit fram adventspyntet, ljus och mys, det kanske gör sitt mot slutheten? Idag har jag öppnat lådan, hängt upp en röd gardin. Imorgon kanske jag gräver runt i lådan och hänger något mer. För imorgon orkar jag!
Imorgon ska jag vakna börjad, det bestämmer jag nu! Åh vad börjad jag är imon! Heeelt börjad!

Lyssna på vårlöken!

När jag har tråkigt brukar jag söka på otippade ord på Spotifi, för att hitta ny musik. Idag blev sökordet Vårlök. Det fanns ingen musik med det namnet, inte heller någon artist. Varför?!

Men iallafall...Spotify gissar att jag menar Vorlik, o det kanske jag gjorde...

Och, voilá! Där fick vi lite emoelectropop att somna till!

Vorlik – Industrial Pop


Din tur!

Vad gör du idag?

Idag plockar jag fram min blommigaste klänning och sätter en blomma i håret. Sen dansar jag genom min färgglada by, plockar upp ett gäng vänner med coola instrument och sen jammar vi oss tokiga!

Att få en teckning

Styvmamma

Plastmorsa

Bonusmamma

Låtsasmamma

Överallt målas bilden upp av den där kalla personen som kommer in i det stackars barnets liv. Den stora egoisten som avundsjukt tycker barn mest är i vägen.

Utan att jag hunnit fatta vad som hände, blev jag en av dem för drygt ett år sen.

Jag blev kär i en ensamstående pappa. Han bodde långt bort och ett tag var det långdistansförhållande som gällde. Men det klarade vi inte så länge. Efter några månader bestämde vi oss för att vi inte kunde leva utan varann, och en dag i maj åkte jag 100 mil med två resväskor, för att testa livet i Norrland. Våra liv tog en helt ny vändning. Jag åkte inte hem förrän i september igen, då för att hämta mina saker och städa ur en lägenhet. Livet blev nytt, allt blev nytt. Vi har vänt uppochner på varandras liv. Men inte bara det. Jag har vänt uppochner på en liten killes liv. En fyraåring som inte hade något val fick en ny kvinna i hemmet, efter att så länge han minns, ha levt ensam med pappa och hunden Moni.

Det har absolut inte varit lätt. Det är svårt att vara den vuxna kvinnan som inte är mamma, som aldrig varit mamma, som inte är intresserad av att ta över mammarollen. Hans mamma ser han regelbundet, hon är alltid mamma. Vi vägrar använda några ord som innehåller "mamma" i sig för mig, jag är Marcela, helt enkelt.

Under arga perioder så testas jag mest. Vissa dagar är svartsjukan svår, när pappa ger mig för mycket uppmärksamhet. Andra dagar kan han inte lämna min sida, och börjar pappa skojbråka med mig så springer han och hämtar sina boxhandskar, "Du får en chans att sluta bråka med Marcela, pappa, sen får du boxning på dig!" brukar vara hotet. Han är min ständiga försvarare.

Vissa dagar har jag gråtit i frustration, vem sa att jag skulle bli förälder helt plötsligt, bara för jag blev kär i en man? Men när jag tog beslutet att flytta in hit var jag medveten om att jag inte bara valde min man, jag valde en hel familj. Men hur mycket jag än tänkt runt det, och försökt förbereda mig, kunde inget förberett mig på hur det verkligen skulle bli.

Det är en sak att välja varann, som jag och mannen gjort. Men att bo ihop utan att ha valt varann som kvinna och barn, är en annan sak. Förvirringen har varit tydlig. Han har känt behov att berätta att han inte älskar mig, att jag o han inte är familj. Teckningar som ritas utesluter mig, blommor som plockas ges till någon annan. Jag har sagt att det inte gör något, för det är väl inget speciellt i att få en teckning, vi gör ju annat kul ihop. Men någonstans har jag undrat hur länge jag ska tycka det är ok att så tydligt bli utesluten? Jag tröstar mig med alla andra tecken på kärlek han ger mig. De är många, och fast han inte säger det till mig så vet jag att han klagar när jag är bortrest, och säger till pappa att han saknar mig.

Jag tänker att det får ta sin tid. Han får ta sig tid, att se mig som en familjemedlem, att visa kärlek, att hitta en plats för mig i sitt liv. Sånt tar tid, speciellt när man själv inte valt in den där personen som snor pappa ifrån en. En dag kanske jag får den där blomman, en dag kanske jag är med i familjeteckningen?

Visst har det varit svårt när jag inte vet hur jag ska tackla detta. Men jag kan inte hjälpa det, jag älskar den här lilla mannen! Vi har det fint ihop, och jag kan inte tänka mig livet utan han. Hur gör andra som inte har barn? Det har jag nästan glömt. Livet med barn är spontant och fyllt med visdom. Det är få personer jag har så djupa samtal med. Vi kan sitta länge i soffan och diskutera livet. Långsamt har våra roller växt fram. Jag har en plats i hans liv, och vi är familj. Han har slutat se generad ut när dagisbarnen skriker "Din mamma är här!". Nu svarar han "Det är inte min mamma, det är min Marcela" o bryr sig inte om att svara på deras frågor, utan springer leende till mig och ger mig en stor kram. Kramar jag väntat länge på, som nu är självklara kramar.

Häromdagen kom han med en liten teckning.

"Det är en liten regnbåge, till dig o pappa".

Fatta, jag har fått min första teckning! Nej, det är inte så viktigt som sagt... bara viktigt nog att knyckla ihop hjärtat av lycka o stolthet!

Kärlek!

/hans Marcela

Vissa dagar är mustaschavundet starkare än andra...

Ja, då tar vi en Dagens då!

Dagens jobbpass - 3 timmar i klädbutik.

Nej, det är inte jag, bara önsketänkande.

Bilden är lånade jag HÄR



Dagens nagellack - 80talsskrik!

Dagens Djur - latmasken.

Dagens korv - sprucken.

Dagens sol - i ögat!

Dagens herrlook- Brunt i skogen!

Dagens biobesök - Immortals.

Ja, han ska vara läskig i den dräkten, men jag kunde inte låta bli att tänka på Max i Vildingarnas land.

O lite påminner storyn, för liksom Max(till höger), blir Kung Hyperion(till vänster) maktgalen och allmänt otrevlig. Dock är skillnaden att jag inte kommer vilja se Immortals igen. Vill du ha ett tips, så se Vildingarnas Land, om och om igen!

Tack för idag!

Love at first sight

På dagens morgonpromenad stötte jag på den stora kärleken. Vi har aldrig setts förr, men på håll sprang han mot mig, som om han väntat mig! Han kastade sig på mina fötter, gjorde kärlekskullerbyttor på dem, och spann som ingen spunnit förr!

Han sa "Jag känner dig inte, men jag älskar dig! Följ med mig till ett annat liv, ett bättre liv, låt mig få ge dig allt!" Jag sa att jag var trolovad med en annan... Jag vet, oromantiskt och trist av mig!

Jag måste säga att det var tungt att gå därifrån. Vi lever på minnet, som ingen kan ta ifrån oss! Herr katt, ingen förstår vår kärlek!

(Nu tror ni säkert att det är jag eller mobilkameran som är dålig och inte klarar av skärpa på bilderna, men nej! Det är passionen som får handen att skaka och linsen att imma igen. Nu vet ni!)

Musik: Love at first sight av Blue

Dagens tips: Gör ditt eget chilisalt!

Stekt ägg! Ahhh... Inget lockar mig så, en kväll, när hungern är ett faktum, och latheten tagit över.

Ett måste till stekt ägg är hemmagjord chilisalt!
Chilisalt! Ljuvliga hemmagjorda chilisalt! Funkar på allt!
Jag har gått från att inte äta chili alls, till att ha det på det mesta.

Men Åååh, säger du. Säg var jag ska köpa det istället! Prata inte hemmagjort, jag oooorkar inte göra sånt själv, det är så krångligt!
Men ack, så fel du har! Det är inte alls svårt, gör bara så här:



1. Hitta en handlingskraftig man med förkärlek till chili. Hur då, undrar du nu? Leta efter tecken! Har han tex tatuerat in sina favoritchilisorter på armen så slå till, på en gång!




2. Se till att den handlingskraftiga mannen har någonstans att odla chili. Låt han tex bygga ett växthus!

3. Se till att han odlar chili och annnat gott i det nybyggda växthuset!

4. Låt växa! Under tiden kan du öva in en ny dans, kanske den här? Låt kroppen visa vägen!

5. Skördetid! Skörda chili, mixa med flingsalt, låt torka. Njut!

TADAAA!

Tips: Spara man och växthus, dessa går att återanvända!

Jag behöll växthuset och friade till mannen, alltså: Evig tillgång till chilisalt!

Lycka till!

Vad lyssnar du på idag?

Jag lyssnar på Symphony X. Kanske hela dan, kanske stängs det av när jag ska diska, det är svårt att göra den dramatiska Jag-fångade-en-gädda-som-var-så-här-stor-armpose samtidigt. Man tappar fokus, disken tappas i golvet och sången blir dålig.

Klicka på länken och håll armarna fria!

Tryggheten personifierad

Arvid kommer in med sina vampyrtänder på, och spikmattan under armen. Sätter sig på spikmattan och tittar på hundarna som brottas med varann. Efter en stund tittar han på mig och säger med en engelsk(?) brytning "Jag skyddar mig så brottande hundar inte skadar mig". Sitter tyst en stund till. Kommer sedan fram till mig, tar på min arm, och med samma brytning: " Jag går upp till mitt kontor en stund nu, jag kommer ner senare för en säkerhetskontroll. Om du ser en lila orm som försöker bita dig så ring mig, mitt nummer är 2387773717777456222 23333399999999. Det är ett långt nummer".

Säkerhetstänk, ditt namn är Arvid!
Kan man annat än känna sig trygg?

ARVID - Säkerhetskontrollant, agent, ormfångare, försvarare av svaga!
(Kanintatueringen på pannan ger extra kraft)