november 30, 2011

Ack, du ljuva morgonstund!

Jag älskar mornar. Jag blir sådär otroligt mysnöjd av att öppna ögonen och se att det är morgon. (Eller ja, under vintertid får man nöja sig med att öppna ögonen, för man ser ingen skillnad mellan morgon och dag, det är kolmörkt vilket som!)
För det bästa som finns är att somna om! Få saker är så sköna! Det är meningen med hela morgonen, om du frågar mig! Somna om, minst en gång, det är grejer!

Jag vaknar av sambamusik och en sensuell kvinnoröst som sjunger om hur underbart livet i Brasilien är. Det är glädje och förståelse. Jag försöker ignorera henne men det blir svårt. Hon sjunger nämligen högre och högre och till slut gör det ont i hela kroppen av hennes sång. Kroppen morrar men jag vet inte var kvinnan är och varför hon sjunger så högt. Vad vill hon?
Men hon är inte ute efter mig, hon är ute efter min man.
Det är inte bara jag som är morgontrött i den här familjen.
Jag har en väldigt trött man, med en brasiliansk samba som larmsignal på sin mobil. En samba han gärna ignorerar ett par gånger på morgonen. Jag hatar hans ringsignal. Den där kvinnan måste bort!
Han går upp och jag lyckas somna om. Väcks igen av en puss på nacken, och kärleksorden:
"Jag har inte rastat hundarna". Det är en timma kvar tills jag måste upp. Skönt, gosar in mig under täcket och somnar om.
Arvid vaknar, springer in till sovrummet, frågar av nån anledning om han får gå ner till TVn. Jag grymtar nåt som låter jakande. Han springer ner.
Hund nummer ett kommer in i sovrummet, hoppar upp på sängen, landar på min mage. Jag vill flytta mig så jag kan andas, men jag kan inte röra kroppen.
Jag är trött trött. Borde jag gå upp? Kanske, men kroppen kan inte lyda, jag har glömt hur man gör. Ska blunda igen men kommer på att jag redan blundar. Jag har inte viljestyrka att öppna ögonen ens. Lugn....
"HEEEJ!"
Jag: Höh?
Arvid? Jag ville inget, jag ville bara säga hej.
Jag: Hej....Jag sover.
Arvid: Jag ska klä på mig!
Jag: mffmrnnmm...

Arvid springer in till sitt rum och letar kläder. Han har något i sin kropp som gör det omöjligt att vara tystare än en hjord gnuer som jagas av en ilsken drake över ett parkettgolv. Under tiden han klär sig leker han explosioner och kraschar. Älskade unge!
Nej, det tänker jag inte, men jag försöker lugna ner hjärtat som stressklappar av vrede och frustration över att inte orka ropa "Tystnad!"
Jag blundar igen.
Får en obehaglig känsla av att någon tittar på mig. Öppnar ögonen. Hund nummer två har sin nos 2 cm från mitt ansikte. Hon säger inget, hon rör sig inte. Hon stirrar intensivt i mina ögon med en blick som får mig att förstå att jag borde skämmas och dö, som vågar ligga kvar när viktiga saker som hundpromenade borde pågå. NU!

Jag: Moni, gå marsh...
Moni går inte marsh. Hon står kvar och stirrar. jag blundar. Hon kommer på att hon behöver skaka av sig min negativa inställning. Skakar sig. Drägeldusch på mig. Jag hatar hunddrägel.
Till slut går hon. Testar nervsignalerna igen. Nu kan jag röra mig. Tittar på klockan, fortfarande 45 min tills jag behöver gå upp. Sätter mig upp och försöker flytta på hunden som ligger på min mage. Prat hjälper inte. Inte ens med min mest bestämda Cesar Milan-röst kan jag få honom att flytta sig mer än 10 cm , fortfarande på mig. Han är frusen och trött, jag är varm och frustrerad. Han tycker vi passar bra ihop. Lyckas till slut flytta honom, tom tvinga honom att gå ner till Arvid. Åh, ensam i sängen igen, tystnad, andas! Ska..bara...blunda..
"MARCELAAA"
Klarvaken på en sekund undrar jag vad som hänt, brinner det? Äter hundarna upp varann???
Arvid: MARCELA!
Jag: Vad händer?
JAG BEHÖVER EN NÖTKNÄCKARE!
Ok, ingen fara, det är bara Arvid som har dagisvolymen på.
Jag: scchhhh...
Arvid: Marcela, kan du ta fram en nötknäckare till mig?
Jag: VA?
Arvid lägger en pistagenöt i min hand. Jag behöver hjälp att få upp den här nöten!
Jag: Är det viktigt att göra det nu?
Dum fråga!
Jag lovar att komma ner om en liten liten stund...

Jag ger upp och går upp. På två minuter är jag nere för att starta dagen med dessa otåliga varelser jag kallar familj.
När jag kommer ner är Arvid inne i barnprogram, nöten har han glömt.
Hundarna ligger och sover i soffan. Ingen märker att jag är där.


God morgon!

3 kommentarer:

Amileaks sa...

Godmorgon Marcela!
puss ami

Anonym sa...

hahahhahaha usch vad jag känner igen det där och jag har ingfa hundar hahahahha morgon inaaaaaaa

Patricia sa...

Go morron!