november 16, 2011

Att få en teckning



Styvmamma

Plastmorsa

Bonusmamma

Låtsasmamma

Överallt målas bilden upp av den där kalla personen som kommer in i det stackars barnets liv. Den stora egoisten som avundsjukt tycker barn mest är i vägen.

Utan att jag hunnit fatta vad som hände, blev jag en av dem för drygt ett år sen.

Jag blev kär i en ensamstående pappa. Han bodde långt bort och ett tag var det långdistansförhållande som gällde. Men det klarade vi inte så länge. Efter några månader bestämde vi oss för att vi inte kunde leva utan varann, och en dag i maj åkte jag 100 mil med två resväskor, för att testa livet i Norrland. Våra liv tog en helt ny vändning. Jag åkte inte hem förrän i september igen, då för att hämta mina saker och städa ur en lägenhet. Livet blev nytt, allt blev nytt. Vi har vänt uppochner på varandras liv. Men inte bara det. Jag har vänt uppochner på en liten killes liv. En fyraåring som inte hade något val fick en ny kvinna i hemmet, efter att så länge han minns, ha levt ensam med pappa och hunden Moni.

Det har absolut inte varit lätt. Det är svårt att vara den vuxna kvinnan som inte är mamma, som aldrig varit mamma, som inte är intresserad av att ta över mammarollen. Hans mamma ser han regelbundet, hon är alltid mamma. Vi vägrar använda några ord som innehåller "mamma" i sig för mig, jag är Marcela, helt enkelt.

Under arga perioder så testas jag mest. Vissa dagar är svartsjukan svår, när pappa ger mig för mycket uppmärksamhet. Andra dagar kan han inte lämna min sida, och börjar pappa skojbråka med mig så springer han och hämtar sina boxhandskar, "Du får en chans att sluta bråka med Marcela, pappa, sen får du boxning på dig!" brukar vara hotet. Han är min ständiga försvarare.

Vissa dagar har jag gråtit i frustration, vem sa att jag skulle bli förälder helt plötsligt, bara för jag blev kär i en man? Men när jag tog beslutet att flytta in hit var jag medveten om att jag inte bara valde min man, jag valde en hel familj. Men hur mycket jag än tänkt runt det, och försökt förbereda mig, kunde inget förberett mig på hur det verkligen skulle bli.

Det är en sak att välja varann, som jag och mannen gjort. Men att bo ihop utan att ha valt varann som kvinna och barn, är en annan sak. Förvirringen har varit tydlig. Han har känt behov att berätta att han inte älskar mig, att jag o han inte är familj. Teckningar som ritas utesluter mig, blommor som plockas ges till någon annan. Jag har sagt att det inte gör något, för det är väl inget speciellt i att få en teckning, vi gör ju annat kul ihop. Men någonstans har jag undrat hur länge jag ska tycka det är ok att så tydligt bli utesluten? Jag tröstar mig med alla andra tecken på kärlek han ger mig. De är många, och fast han inte säger det till mig så vet jag att han klagar när jag är bortrest, och säger till pappa att han saknar mig.

Jag tänker att det får ta sin tid. Han får ta sig tid, att se mig som en familjemedlem, att visa kärlek, att hitta en plats för mig i sitt liv. Sånt tar tid, speciellt när man själv inte valt in den där personen som snor pappa ifrån en. En dag kanske jag får den där blomman, en dag kanske jag är med i familjeteckningen?

Visst har det varit svårt när jag inte vet hur jag ska tackla detta. Men jag kan inte hjälpa det, jag älskar den här lilla mannen! Vi har det fint ihop, och jag kan inte tänka mig livet utan han. Hur gör andra som inte har barn? Det har jag nästan glömt. Livet med barn är spontant och fyllt med visdom. Det är få personer jag har så djupa samtal med. Vi kan sitta länge i soffan och diskutera livet. Långsamt har våra roller växt fram. Jag har en plats i hans liv, och vi är familj. Han har slutat se generad ut när dagisbarnen skriker "Din mamma är här!". Nu svarar han "Det är inte min mamma, det är min Marcela" o bryr sig inte om att svara på deras frågor, utan springer leende till mig och ger mig en stor kram. Kramar jag väntat länge på, som nu är självklara kramar.

Häromdagen kom han med en liten teckning.

"Det är en liten regnbåge, till dig o pappa".


Fatta, jag har fått min första teckning! Nej, det är inte så viktigt som sagt... bara viktigt nog att knyckla ihop hjärtat av lycka o stolthet!

Kärlek!

/hans Marcela

9 kommentarer:

Anonym sa...

Snus, konfirmation och Romaseger!
Så fint var det

/lotfi

Anonym sa...

inaaaa va fint va fint... <3

Viktoria Jannerland sa...

Jag får rysningar av att läsa detta. Vilken insikt och värme du skriver med. Blir ju helt stolt över dig!

Ami sa...

Vilken fin teckning:)

Jag har en del vänner som har bonusbarn och det är inte alltid helt problemfritt. Men den här boken tror jag är mycket intressant.

http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/--jag-borde-ha-varit-mer-elak-styvmamma

puss
Ami

Marcela sa...

Nej, problemfritt ska vi aldrig kalla det! Det är många bitar som ska falla på plats, och jag är bara inne på andra året, så det är långt ifrån räkmackesurf!
Tack för boktipset! Det är mycket man undrar över, och jag gjorde precis som författaren efter ett tag, letade böcker och andra att prata saken om. Man kastas ju in i något helt nytt och känner sig ensam i det, med sina frågor, så bra böcker behövs!

Cecilia sa...

Jag känner inte dig; men tårarna hänger nu i ögonvrån. Det tålamod du besitter är ovärdeligt med barn. Den lille killen har tur att han fick just dig.
Det kommer att gå bra för er familj!

Marcela sa...

Tack Cecilia, dina ord värmen en massa! Ja, jag tror också det kommer gå bra för oss!
Välkommen hit!

Karin sa...

Jag kan bara instämma - så fint skrivet! Fick lite gåshud här också..! Fortsatt lycka till! (även om ni inte verkar behöva det)

Marcela sa...

Tack Karin! Joda, all lycka behövs nog. Familjelivet är ju inte lätt men såå värt det:)